Tyska fallskärmsjägare över hustaken

Under en semesterresa till ön Kreta i maj 2001 hamnade jag på den otroligt vackra minnesplatsen från en av de hårdaste bataljerna i "Slaget om Kreta": Galatas. Monumentet är placerat högst upp på en bergstopp med milsvid utsikt. Greker, britter och "Anzac"-soldater hyllas vid detta monument som avtäcktes vid högtidlighållandet av 50-årsdagen av striderna 1991. I själva staden Galatas finns ett gammalt museum med föremål (flaggor, hjälmar, granater, gevär etc.) och målningar som skildrar bybornas desperata kamp, oftast bara med stenar och påkar som enda vapen mot de flygburna angriparna. Det vilar en gammaldags stämning över utställningen i museet som i alla fall jag fann mycket passande.

En kort bakgrund om striderna på Kreta 1941.

I maj 1941 utkämpades under 12 dagar våldsamma strider när britter, ANZAC (Australian-NewZealand-Army-Corps) och greker kämpade för att slå tillbaka det dittills största flygburna anfallet under kriget. De lyckades nästan. För båda sidor var marginalen mellan framgång och misslyckande mycket smal.

Britterna hade i april 1941 tvingats retirera från det grekiska fastlandet till Kreta efter en överväldigande tysk offensiv. De allierade hade god information från knäckta tyska koder - de sk "Ultra-underrättelserna" - att en tysk flygburen invasion skulle ske på ön. De från Grekland evakuerade trupperna fick stanna på Kreta i stället för att fortsätta till Egypten, den brittiska arme`-ledningen hoppades kunna tillfoga tyskarna ett förödmjukande nederlag.

Den 30/4 1941 tog generalmajor Bernard Freyberg från Nya Zeeland befälet över den kombinerade brittiska, australiska och nyzeeländska styrkan som kom att kallas "Creforce". Han fick en mycket tuff uppgift, försvaret av ön var kraftigt försummat till största delen beroende på bristen av resurser. Dessa var spridda över hela Nordafrika och Medelhavet på de olika krigsskådeplatserna. De från Grekland evakuerade trupperna hade ofta bara vad de gick och stod i och bristen på tung utrustning var skriande. Några få stridsvagnar och kanoner anlände som förstärkning men inget nämnvärt flygunderstöd.

Flygfält hade konstruerats vid Maleme och Retimo som komplement till det vid Heraklion, men endast små styrkor fanns att försvara dem. Största delen av det allierade flyget drogs tillbaka redan före invasionen. Brittiska HQ hoppades emellertid att flygstyrkor skulle bli tillgängliga varför Freyberg förbjöds förstöra flygfälten, denna order och att Freyberg feltolkade ett viktigt Ultra-meddelande spelade en avgörande roll för utgången av slaget.

Anfallet inleddes den 20 maj med tyska attacker på flygfältet vid Maleme och Canea-området, där Galatas är beläget. Första vågen av fallskärms och glidplansburna trupper förintades nästan helt av försvararna. På eftermiddagen kom en andra våg av anfall med attacker vid Retimo och Heraklion. Försvararnas beslutsamma motanfall på dessa platser hindrade tyskarna att nå flygfälten där. På kvällen den 20 maj hade inga av de tyska anfallsmålen säkrats, taktiken att anfalla på fyra separata platser verkade ha slagit fel.

Obeslutsamhet och förvirring bland försvararna vid Maleme och tyskarnas beslut att kraftsamla där visade sig avgörande för utgången av hela slaget. Trots att flygfältet stod under artilleribeskjutning lyckades tyskarna föra in trupper och material i tillräcklig mängd för att kunna bryta sig ut. Pga. rädslan för en sjöburen tysk invasion utfördes motattacken vid Maleme natten mellan den 21-22 maj med alltför små styrkor och allt för sent. Det totala tyska luftherraväldet gjorde att de allierade slogs mot allt hopplösare odds.

En stor del av de tyska trupperna (3.fallskärmsregementets III bataljon) ämnade för Maleme hamnade i eller kring staden Galatas där några av slagets hårdaste strider utkämpades. Tyskarna landade bokstavligen på stadens hustak och möttes av soldater från Nya Zeeland och en ursinnig lokalbefolkning.

Så här lät Tyska armens officiella kommuniké 27/5 1941:"Våra fallskärmstrupper har efter blodiga strider intagit bergstaden Galatas. Den har intagits av oss tre gånger tidigare men återtagits av fienden lika många gånger".

1500 tyska soldater och 276 allierade och lokala försvarare dog under striderna innan stadens slutliga fall.

Misslyckandet vid Maleme var början till slutet för Creforce, de västra delarna evakuerades via Sfakia varifrån 16000 man skeppades till Nordafrika under fyra nätter. Andra delar av Creforce och lokala styrkor evakuerades från Heraklion-området.

De tyska fallskärmstrupperna led så kraftiga förluster att de aldrig mer användes i ett flygburet anfall av den skala som var fallet vid "Slaget om Kreta".

I efterhand betraktar många förlusten av Kreta som en dold välsignelse, ty hade de allierade haft Kreta att försvara och underhålla hade troligen ökenkriget i Nordafrika förlorats. Tyskarnas kraftiga förluster av transportflygplan och att de tvingades flytta fram sin planerade invasion av Sovjetunionen någon månad kan ha givit kriget ett helt annat förlopp.

Allt detta är dock bara spekulationer och faktum kvarstår att många soldater från båda sidor offrade sitt liv i kampen om Kreta.

Förluster under Kreta-kampanjen

Storbritannien och Samväldet: 1700 döda, 1700 sårade, 12000 tillfångatagna.

1800 man ur Royal Navy döda. 3 kryssare och 3 jagare sänkta. 13 andra fartyg svårt skadade däribland det enda hangarfartyget i Medelhavet.

Tyska förluster: 4000 döda (tre fjärdedelar fallskärmssoldater) och 2500 sårade.